skärvor av en diktsamling
Här om dagen när jag länsade min mammas bokhyllor på jakt efter inredningsböcker - jag roffade åt mig, till exmepel, 1000 chairs, en någorlunda intressant och förövrigt trespråkig bok med bilder och texter om olika stolar, ända sedan 1800-talet, och en stor bok om badrum, vilket är relativt passande då en av mina hemliga passioner är just badrum.
Hursomhelst så stötte jag på en diktsamling av Gunnar Ekelöf, som passande nog heter Dikter.
Ännu har jag inte kommit så långt i den, men de dikter som jag har läst har än så länge varit väldigt vackra, man blir liksom påmind om saker och känslor hela tiden. Jag älskar hur han beskriver kärleken i den fjärde dikten, speciellt med tanke på att kärleken av alla känslor nog är svårast att sätta ord på.
"Ett stjärnfall gnistrar på himlen; var det inte i mitt hjärta som den stjärnan föll ned?
Tonerna börjar i mitt inre, skumpärlor som själens bränningar i vansinnig yra kastar mot höjden.
Och solstrålarna dansar en rusig dans på de skimrande pärlorna.
O du! du! du!
Mitt hjärta är fullt till brädden: jag vacklar berusad från vägkant till vägkant."
Många av dikterna är mer skrivna som små berättelser än någonting annat, och även om de flesta i början är glada och mest funderande och betraktande, så blir de efter en stund lite tyngre, och även om jag inte gillar att medge det för att jag är alldeles för ball för sånt, så blev jag tyckte det var lite obehagligt när jag låg ensam på mitt rum mitt i natten och lyssnade på Joy Division och läste Katakombmålning;
"vara varandras likar
värma varandras lik under kyskhetens vackra kurva i evighetens vita marmor
gravstenen vars tryckande kyla dröjer kvar över drömmen
som lukten över kvarlevorna eller en viskning:
"Ruttna länge tillsammans
försvara varandras lik för fukt och frihet
vara två i saligheten, ligga stilla, vara tåliga och stilla
slicka varandras lik med kyssar sakta som maskarna kryper i gömstället
ruttna länge tillsammans i fjolårets lövhögar
ruttna in i varandra utanför tiden
ruttna länge tillsammans . ."
kom snart till oss.
den medvetslöse."
Hursomhelst, det jag helst av allt vill uttrycka med detta inlägg är att Gunnar Ekelöf är ett geni, och jag får gåshud av att läsa hans texter. Och om någon därute är det minsta intresserad av poesi så rekommenderar jag starkt att man läser hans texter.
Hursomhelst så stötte jag på en diktsamling av Gunnar Ekelöf, som passande nog heter Dikter.
Ännu har jag inte kommit så långt i den, men de dikter som jag har läst har än så länge varit väldigt vackra, man blir liksom påmind om saker och känslor hela tiden. Jag älskar hur han beskriver kärleken i den fjärde dikten, speciellt med tanke på att kärleken av alla känslor nog är svårast att sätta ord på.
"Ett stjärnfall gnistrar på himlen; var det inte i mitt hjärta som den stjärnan föll ned?
Tonerna börjar i mitt inre, skumpärlor som själens bränningar i vansinnig yra kastar mot höjden.
Och solstrålarna dansar en rusig dans på de skimrande pärlorna.
O du! du! du!
Mitt hjärta är fullt till brädden: jag vacklar berusad från vägkant till vägkant."
Många av dikterna är mer skrivna som små berättelser än någonting annat, och även om de flesta i början är glada och mest funderande och betraktande, så blir de efter en stund lite tyngre, och även om jag inte gillar att medge det för att jag är alldeles för ball för sånt, så blev jag tyckte det var lite obehagligt när jag låg ensam på mitt rum mitt i natten och lyssnade på Joy Division och läste Katakombmålning;
"vara varandras likar
värma varandras lik under kyskhetens vackra kurva i evighetens vita marmor
gravstenen vars tryckande kyla dröjer kvar över drömmen
som lukten över kvarlevorna eller en viskning:
"Ruttna länge tillsammans
försvara varandras lik för fukt och frihet
vara två i saligheten, ligga stilla, vara tåliga och stilla
slicka varandras lik med kyssar sakta som maskarna kryper i gömstället
ruttna länge tillsammans i fjolårets lövhögar
ruttna in i varandra utanför tiden
ruttna länge tillsammans . ."
kom snart till oss.
den medvetslöse."
Hursomhelst, det jag helst av allt vill uttrycka med detta inlägg är att Gunnar Ekelöf är ett geni, och jag får gåshud av att läsa hans texter. Och om någon därute är det minsta intresserad av poesi så rekommenderar jag starkt att man läser hans texter.
